bessys

Läste en tjejs blogg. Den är sjukt underhållande då hon tror hon ska bli kändis, försöker skriva som Kissie, blir skit sur om någon skriver en liiiten åsikt som inte har med att hon är söt, fina kläder, mm. En ny foki ungefär!
Iallfall, hon kallar mig hora, kossa, osv för jag har små åsikter.

Tex den första bilden här nere. Jag frågade om hon aldrig ätit princesstårta då jag tyckte det var rätt konstigt eftersom det är vanligaste tårtan typ, sa att det heter kista och inte begravningslåda och sa även att öl inte alls är en killdryck. Var det elakt skrivit av mig? Frågade en fråga och rättade ett fel och sa en grej.. Haha. Åh, jag tycker det är så kul!

Visst.. Hon har en diagnos så man borde väl inte bli så förvånad, men iallafall..


Och detta, vad var elakt? Berättade bara att man inte behöver skriva massa inlägg. Att man kan ha kvar bloggen och uppdatera när man hinner.
Men ni vet, hon är en sån som vill ha en massa uppmärksamhet! Tex genom att skriva ett inlägg och låtsas vara sin mamma och säga att hon blev påkörd och ligger i koma..? Ett misstag var dock att skriva "Hon hälsade att jag skulle skriva detta så ni inte är oroliga.", hade ingen aning om att någon i koma kan berätta en sån sak?

Sen fick jag denna kommentaren av henne på min blogg, precis innan hon tog bort sin.

 

Där kom ordet hora igen med ja, och vet ni vad? För 6 årsen hade jag tagit åt mig, när jag var 14. Det var den tiden alla killar kallade en hora såfort dom inte fick som dom ville, såfort man sa emot eller något.
Och denna tjejen är 20 år, 20 år och kallar folk fortfarande för hora och tror att dom ska ta åt sig av det..?
Hur tänker man? Vem blir sur nu förtiden att bli kallad det? Nu när man växt upp alltså.

Och ful? Hmm.. Kan inte påstå att jag är någon skönhet såklart, gillar inte mitt utseende speciellt mycket och har rätt dåligt självförtroende när det gäller det.
Men vi tar och kollar på lite bilder tänkte jag!

mrs.reaper:

Bild på mig;

Jag är somsagt absolut inte den som ska säga andra är fula när jag själv inte gillar mitt utseende.
Men när jag ser henne så tycker jag faktiskt att jag är riktigt söt. Fina ögon, helt okej läppar (när jag inte gör något konstigt med dom.), näsan är rätt söt ibland, mina ögonbryn är inte lika hemska som hennes (Hon var faktiskt med på en sida där folk la in bilder på veckans fulaste ögonbryn).. Ja, jag kan fortsätta ett bra tag. ;)

 

Nej, nu ska det inte skrivas mer om henne. Men ni måste förstå vilka roliga minuter man haft när man läst hennes inlägg, sett bilder och video.
Så tack för många skratt stumpan! ;) Vet att du kommer att läsa detta.

Update: Fy vad jag känner mig hemsk nu.. Inte för jag sagt något till henne, utan att jag blir som alla andra idioter och lägger upp sånthär och lägger energi på att skriva det.
Känns som att jag tappade mig själv där lite smått, haha.

Sitter och tittar på film just nu. Ni vet en sån killen är kär i en tjej som redan har en kille, hennes kille spöar skiten ur honom för han är kär i hans tjej. Tjejen dumpar honom och börjar dejta killen som är kär i henne. Men sen händer något, hon går tillbaka till sitt ex, dom ska gifta sig och sen kommer den andra killen och förklara sin kärlek. Hon lämnar sin blivande man, blir tillsammans med honom igen och lever lyckliga i alla sina dagar.. Vafan är det med den skiten?
Varför kollar man på såna filmer? Jag fattar inte varför jag ser det. Man vet ju hur det slutar.
Det slutar aldrig med att tjejen dissar killen, han blir sårad och deprimerad och hänger sig.. Hade faktiskt varit liiite roligt att se en sån film, få detdär slutet istället för det som alltid kommer.


Vet ni någon kärleksfilm som INTE slutar lyckligt? Som inte slutar med att allt blir bra och så är det slut..
Tror inte det finns faktiskt..

Dagen blev inte precis som det var tänkt måste jag medge..
Mamma hjälper en tant på 90 år för hon inte har någon annan, så hon handlar, hänger med till banken mm.
Och idag skulle jag följa med henne till tandläkaren då mamma skulle följa med henne till läkaren sen efter och kunde inte ta ledigt båda tiderna.
Vid 9 tiden ringer tanten hem till mig och säger att tandläkaren har ringt och bokat om tiden för något kom ivägen, så frågar hon om jag vill följa med och handla istället. Eftersom det är min födelsedag och jag skulle duscha, göra tårta, plocka lite och bara ta det lugnt så sa jag att jag inte hade tid med det eftersom det inte var något direkt viktigt, plus att mamma kunde handla vid halv 4 till henne.

Tänker inte mer på det så jag börjar äta frukost och sitter vid datorn.
Vi halv 12 ringer mamma till mig att tanten inte är hemma och hon borde vara hemma eftersom de skulle till läkaren.
Mamma åker till affären när hon brukar handla om hon fick för sig att gå själv som vi säger att hon inte får eftersom hon är gammal och sjuk, hon har inte varit ute själv på ett år ungefär så att gå och handla själv finns liksom inte på kartan.

Mamma hittar inte henne, jag springer ut och letar i byn, affärer mm.
Vi frågar runt efter henne där hon brukar vara, om någon sett henne, ja allt man kan tänka sig.
Får sedan reda på av banken att hon varit och handlat vid halv 10, och lite senare att hon varit på en annan bank vid 10 tiden. Men alla spår där efter är ju helt borta och nu är klockan halv 2 ungefär.
Min mormor ringer runt till sjukhus, sjukresor mm.
Vi ringer polisen som åker ut och letar eftersom någonting står inte rätt till. Hon orkar inte gå så långt, hon är svag och sjuk och det har gått 3 och en halv timme sen någon vet något.
Vi polisanmäler henne och de skickar ner bilar från en större stad som ska hjälpa till att leta.

Klockan 3 alltså efter 3 och en halv timmes letande har sjukhuset ringt (som ligger 6 mil härifrån) och då har hon ramlat och åkt ambulans..
Glasögonen är sönder, slagit sönder tänder, sytt i munnen och läppen, en handled bruten och antagligen den andra med. De rönkar huvudet och sånt för att se att ingenting annat har hänt när hon ramlade.

Så ja, dagen blev inte precis som det var tänkt..
Vi var så oroliga. Allt låter väl bara konstigt och inget att vara orolig för, men när man känner henne förstår man hur stort det är.
Att för första gången gå ut själv på 1 årstid, så gammal, yr och svag i kroppen.
Är jätteglad att allt löste sig, hade hon inte ramlat och inte kommit hem så hade hon inte klarat natten ute.
Men är så himla ledsen hur det gick för henne, vara så gammal och redan sjuk och nu bryta handleden mm. Räcker inte det andra liksom?

Sen har jag ångest över allt. Jag skulle inte sagt att jag inte kunde följa med och handla. Hade jag följt med hade allt varit bra, då hade hon inte legat på sjukhuset nu.
Känns som att det är mitt fel bara för jag ville vara hemma och fixa med saker på min födelsedag..

---

Som ni förstår så är jag trött efter dagen, så lär inte skriva mer.
Ska snart gå och lägga mig då vi ska åka till sjukhuset imorgon vid 11 tiden och vara där hela dagen antagligen.
Innan jag somnar ska jag bara lägga mig lite i soffan och titta på mina fiskar, blir lugn och avslappnad av att bara ligga och se på dom.

Senaste tiden har jag tänkt på dig mer och mer.
I början var det svårt först, men samtidigt lätt på något sätt. Finns saker som inte är okej, saker man inte förlåter.
Fast jag önskar att jag kunde förlåta på ett sätt, men samtidigt är det bra att jag inte gjort det eftersom jag vet att jag inte borde.

Önskar att du hörde av dig ibland, att du tog det steget jag inte vill göra mot mig själv.
Att du kom hit, ringde på min dörr och bad om ursäkt. Smsade mig? Skrev ett mejl. Något.. Sa att du faktiskt saknar mig med. Fast jag vet att det inte är sant, att du saknar mig alltså.
Du klarar dig fint, fantastiskt faktiskt. Du skulle aldrig behöva en sån som mig, du är ingen sån som behöver någon.

Men när kommer saknaden ta över? När kommer saknaden få mig att säga att allt som hänt är lugnt, att vi kan börja om.
Att jag har glömt det där, att det inte sårade mig alls.
När kommer saknaden få mig att ljuga? För vi vet båda två att det inte är sant. Vi vet att det sårade mig och att det äter upp mig inifrån varje dag.
Jag vet att det är något jag aldrig glömmer.

Blir det en gång till för oss så har jag äntligen lärt mig, jag har lärt mig vad jag gjort fel.
Man får inte vara svag, inte säga att man behöver någon. Man ska le och låtsas som att allt är perfekt, att vår vänskap är jättebra. Fast den aldrig var så bra egentligen.. Rolig vänskap, visst. Men äkta..? Nej.

Nästa gång vet jag att jag inte ska släppa dig så nära inpå igen.
Jag har byggt upp en mur och aldrig i livet att jag ska låta någon klättra över den, försöka förstöra den.
Inte för att någon skulle göra något sånt för mig, att riva någons mur är för mycket jobb. Kan man inte klampa rätt in i någos liv orkar ingen bry sig, det ska vara lätt annars är det ingen mening.
Kommer alltid hålla alla på en arms avstånd, inte närmare.
Ingen får komma för nära.. Inte en gång till.

Har inte mått bra alls senaste tiden, har ingen som helst livslust längre.
Jag äter knappt, orkar knappt ringa mormor, pratar bara med mamma och en "kompis", ligger mest i sängen och lite dator..
Så allt är verkligen nere just nu.

Men sen idag kom en jättebra nyhet som jag längtat efter.
Hon som bestämmer om man får en lägenhet mm här hon ringde min mamma och sa att det hade blivit en större etta ledig!
Nu har jag en etta med kokvrå, jag gillar den såklart. Men ett riktigt kök och ballkong är stor skillnad.
Så på måndag ska vi ringa och fråga hon som bor i den nu om vi får se på den innan jag tackar ja.
Tackar jag ja, så är lägenheten min om mindre än en månad!

Ni förstår inte hur mycket jag längtar, en nystart där. Har inte ens bott i denna lägenheten i ett år, men i den nya blir det hänga upp tavlor, hyllor som jag vill mm. Har inte gjort det här eftersom jag väntat på en annan lägenhet så kändes onödigt att göra märken i väggarna för att kanske ha det uppe en månad.

Bästa av allt är väl att den är i samma hus som jag redan bor i, snett ovanför mig. Härligt att komma högre upp.
Mormor har redan sagt att hon hjälper mig att flytta som hon gjorde när jag flyttade hit. Bara att åka hissen upp så borde gå lätt. De enda vi inte kan ta är sängen som väger bly.
Behövde verkligen detta, kommer bli kanon! Hoppas bara man inte har för höga förväntningar om lägenheten så man blir besviken.

Nu ska jag försöka orka diska lite och göra mat.
Ris och nuggets, vegetariska såklart. Dom är jättegoda verkligen, smakar precis som vanliga faktiskt.

Jag är trött på att vara såhär, jag hatar att vara såhär.
Så jag är nu är inte jag. Inte mitt riktiga jag. Tror det är en stor del till varför jag inte mår speciellt okej.
Jag gillar inte att se ut såhär, jag vill uttrycka mina känslor med mitt utseende. Så jag känner mig på insidan, så ska det se ut på utsidan.

Varför slutade jag? Varför orkade jag inte stå emot allt prat?
Jag vet att jag aldrig kommer bli dendär lilla flickan som ser ut som en söt docka, som en barbie. Jag har inte ansiktet till de, inte kroppen, inte personligheten, inte håret. Ingenting har jag som man behöver.
Jag vill inte ens vara sån, se ut så.

Varför började jag bry mig om vad andra tycker?
Jag sket i det fullständigt innan. Jag färgade mitt hår som jag ville, även fast jag märker nu i efterhand att det såg ut som fan ibland så var det jag just då, det var så jag kände då.
Jag hade kläderna jag ville ha. Folk kollade snett och även det var fult ibland. Men vad spelar det för roll? Det var fortfarande jag.
Jag gjorde min första piercing och kände att nu, nu är det jag!

Jag gjorde ett tappert försök att bli dockan igen. Ut med piercingen, blonderade mig, ner med alla kläder i källaren och upp med dedär vanliga.
För självklart vill jag vara sådär söt, självklart vill jag att någon ska få dendär känslan jag får när jag ser någon som är jättesöt.
Jag vill med vara vacker.

Men varje gång märker jag att det inte är jag.
Nu sitter jag här i brunt hår för att de inte gick att rädda mitt blonda hår.
Nu sitter jag här precis som många gånger förr. Sitter och tänker på frisyrer, färger. Alla piercingar jag vill ha.
Tänker ut mitt riktiga jag.

Nu har en av mina små älsklingar fått somna in då hon var himla sjuk. Är så ledsen för det men vet att det var det bästa för dig.
Tyvärr bor dom inte kvar hos mig längre för mamma blev allergisk så var tvungen att lämna bort dom.
Inte de roligaste att lämna bort sina djur men dom kom till ett jättebra hem där det fanns många kompisar. Även världens kärleksfullaste tjej som tar hand om dom nu, de små djuren är hennes kärlek.


Här kommer en bild på dom, från vänster är det Smulan, Tjoffsan och Bebben.