bessys

Jag är trött på att vara såhär, jag hatar att vara såhär.
Så jag är nu är inte jag. Inte mitt riktiga jag. Tror det är en stor del till varför jag inte mår speciellt okej.
Jag gillar inte att se ut såhär, jag vill uttrycka mina känslor med mitt utseende. Så jag känner mig på insidan, så ska det se ut på utsidan.

Varför slutade jag? Varför orkade jag inte stå emot allt prat?
Jag vet att jag aldrig kommer bli dendär lilla flickan som ser ut som en söt docka, som en barbie. Jag har inte ansiktet till de, inte kroppen, inte personligheten, inte håret. Ingenting har jag som man behöver.
Jag vill inte ens vara sån, se ut så.

Varför började jag bry mig om vad andra tycker?
Jag sket i det fullständigt innan. Jag färgade mitt hår som jag ville, även fast jag märker nu i efterhand att det såg ut som fan ibland så var det jag just då, det var så jag kände då.
Jag hade kläderna jag ville ha. Folk kollade snett och även det var fult ibland. Men vad spelar det för roll? Det var fortfarande jag.
Jag gjorde min första piercing och kände att nu, nu är det jag!

Jag gjorde ett tappert försök att bli dockan igen. Ut med piercingen, blonderade mig, ner med alla kläder i källaren och upp med dedär vanliga.
För självklart vill jag vara sådär söt, självklart vill jag att någon ska få dendär känslan jag får när jag ser någon som är jättesöt.
Jag vill med vara vacker.

Men varje gång märker jag att det inte är jag.
Nu sitter jag här i brunt hår för att de inte gick att rädda mitt blonda hår.
Nu sitter jag här precis som många gånger förr. Sitter och tänker på frisyrer, färger. Alla piercingar jag vill ha.
Tänker ut mitt riktiga jag.