bessys

Senaste tiden har jag tänkt på dig mer och mer.
I början var det svårt först, men samtidigt lätt på något sätt. Finns saker som inte är okej, saker man inte förlåter.
Fast jag önskar att jag kunde förlåta på ett sätt, men samtidigt är det bra att jag inte gjort det eftersom jag vet att jag inte borde.

Önskar att du hörde av dig ibland, att du tog det steget jag inte vill göra mot mig själv.
Att du kom hit, ringde på min dörr och bad om ursäkt. Smsade mig? Skrev ett mejl. Något.. Sa att du faktiskt saknar mig med. Fast jag vet att det inte är sant, att du saknar mig alltså.
Du klarar dig fint, fantastiskt faktiskt. Du skulle aldrig behöva en sån som mig, du är ingen sån som behöver någon.

Men när kommer saknaden ta över? När kommer saknaden få mig att säga att allt som hänt är lugnt, att vi kan börja om.
Att jag har glömt det där, att det inte sårade mig alls.
När kommer saknaden få mig att ljuga? För vi vet båda två att det inte är sant. Vi vet att det sårade mig och att det äter upp mig inifrån varje dag.
Jag vet att det är något jag aldrig glömmer.

Blir det en gång till för oss så har jag äntligen lärt mig, jag har lärt mig vad jag gjort fel.
Man får inte vara svag, inte säga att man behöver någon. Man ska le och låtsas som att allt är perfekt, att vår vänskap är jättebra. Fast den aldrig var så bra egentligen.. Rolig vänskap, visst. Men äkta..? Nej.

Nästa gång vet jag att jag inte ska släppa dig så nära inpå igen.
Jag har byggt upp en mur och aldrig i livet att jag ska låta någon klättra över den, försöka förstöra den.
Inte för att någon skulle göra något sånt för mig, att riva någons mur är för mycket jobb. Kan man inte klampa rätt in i någos liv orkar ingen bry sig, det ska vara lätt annars är det ingen mening.
Kommer alltid hålla alla på en arms avstånd, inte närmare.
Ingen får komma för nära.. Inte en gång till.